Sometimes I just wanna hide

Så ligger man i sägen igen. Helt förlamad och kan inte ta sig ur den. Försenad är jag med, men ingen ringer och frågar var man är.
Ingen ringer och frågar något över huvudtaget, om man mår bra eller så. Hade ju varit något lättare om man inte var ensam på riktigt när man känner sig ensam. Fast det är väl lika bra det, för jag har inte lust att vara trevligt eller så kommer jag bara ljuga och säga att det är bra. Så Cecilia, skyll dig själv.

Om någon iaf kunde förstå att jag måste hitta på något och inte bara ligga inne och låtsas plugga. Men nä, allt är som vanligt och man får ingen hjälp med att komma över hjärnans alla spöken som spökar omkring där inne.
Så nu blir det till att jobba i helgen. Så långt ifrån något jag behöver just nu. Men vad ska man göra?
Jag kryper tillbaka undre täcket och glömmer att klockan är så mycket, att solen inte tittar fram eller att ingen hör av sig.