Ja mena, om det nu är så att vi människor som blivit välsignade med den smartaste hjärnan på planeten jorden har samma livs uppgift som resten av planeten jordens individer och varelser.. (jag underskattar inte dessa varelser, absolut inte) Att föröka sig, sex... Då känns allt så jävla meningslöst. Inte för att det är något fel på sex. Jag älskar sex. Men fan... är mitt livskall att ha sex så jag ska få avkommor som också ska ha sex..och så vidare. Nej, jag tycker inte det. Det låter så jävla meningslöst. Varför ska jag springa omkring på universitet och i skolor och lära mig en massa saker då?
Nej, jag har en annan teori. En teori som inte är smartare eller bättre än sex-teorin. Nää då. Den låter bara mer meningsfull... kanske... Den går ut på att jag ska gå i skolan, jag ska plugga, jag ska få mig ett jobb jag trivs med så jag blir bra på det jag gör och jag blir eftertraktad och jag tjänar pengar och jag kan köpa det jag vill och jag kan resa dit jag vill och jag kommer ha en massa bra minnen. Men det hela går ut på att jag ska tjäna pengar och leva väl för att jag ska kunna ha en bekväm pension. Ha,ja. Eller är det inte så? Sitter jag inte här och pluggar röven av mig för att jag ska kunna ha en jävigt bra pension? Sjukt jobbigt om man dör eller blir sjuk när man kommer i pensionsåldern. Då har man kämpat och slitit hela livet i onödan i alla fall. Meningslöst igen!
Det här fungerar ju inte? Mitt liv kan inte gå ut på att bli pensionär eller sex. Inte häller är jag en Einstein. För den snubben har ju faktiskt gjort något med sitt liv. Han var sjukt smart och han förändrade både sitt eget liv och framför allt andras liv. Han har betytt något. Han kommer folk ihåg.
Men vi vanliga dödliga odugliga varelser. Va fan ska vi göra med denna långa grusväg som man inte ser slutet på och som är så jobbig att gå på, för det är en massa hålor och stora stenar som ligger i vägen. Ibland kommer dessa branta uppförsbackar som är så jobbiga att ta sig uppför. Man halkar och åker ner hela tiden av allt grus. Ibland kommer det en raksträcka som är så lång att man tror att man äntligen ska kunna se vad som finns där vägen tar slut, men det gör man aldrig. I bland går grusvägen lite nedför och det blir så enkelt att gå. Man kan till och med gå fort och helt plötsligt har man lagt en lång bit bakom sig av grusvägen utan att man tänkt på de.
Ibland kommer det en korsande väg, ibland möter man någon i dessa korsningar. Jag är alltid så osäker vilken väg jag ska ta i en sådan korsning. Jag har gått fel väg många gånger och man kan aldrig gå tillbaka och ta den andra vägen, man hittar aldrig tillbaka. Många av dem som man möter i en korsning är också osäkra på vart de ska gå. Andra är så säkra att man inte ens hinner säga hej till dem innan de skuttat iväg, bort.
Ibland kan man hjälpa varandra i korsningarna, ibland kan man välja att gå på en väg precis bredvid en människa som man tycker om. Förhoppningsvis kommer dessa vägar att alltid leda åt samma riktning, men det vet man inte. Det gäller att alltid hålla fokus på sin egen väg, för någon annan kan inte välja åt än nästa gång det kommer till en korsning. Det måste man göra själv. Men varför?
En sak har jag dock lärt mig även om jag bara är i början av min grusväg. Man ska ta det försiktigt i nedförsbackarna. Man kan tycka att det är så härligt när det kommer en nedförsbacke. Då kan man gå eller springa fort. Det går snabbt och det känns nästan som om man flyger. Men helt plötsligt kan man halka och ramla i nedförsbacken. Då kan man inte stoppa farten för än nedförsbacken är slut. Då har man ont överalt och om man tittar bakåt ser man hur mycket man missade när man sprang så fort.
Men är det bara så här det är? Ska jag och alla andra bara gå och gå på denna grusvägen? Jävla meningslöst är det.
+-+Copy.JPG)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar